OVERLEGEN 2-2014 41 De tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö-Lund har genomfört hårt kritiserade och turbulenta sjukhusfusioner. Först ut var Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, som bildades 1997 med sammanslagning av tre sjukhus. Karolinska universitetssjukhuset fusionerades 2004 och Skånes universitetssjukhus 2010. Både Sahlgrenska och Karolinska hörde efter samman- slagningarna till Europas fem största sjukhus räknat i antalet anställda. I alla de tre storstadsregionerna pågår nu nya omstruktureringsprocesser med sinsemellan olika syften. I Stockholm ska merparten av den högspecialiserade sjukvården flyttas till Nya Karolinska sjukhuset (klart 2016) och övrig verksamhet flyttas ut till många små närsjukhus. I Västra Götaland pågår koncentration till flera separata centrumbildningar. Karaktäristiskt för sammanslagningarna är att verksamheten fortsätter på flera orter men i omstrukturerad form. Även fusioner i mindre landsting följer samma mönster, exempelvis Blekingesjukhuset som finns i två städer och Hallands sjukhus i tre. Kliniker slås samman över geografiska gränser och får en gemensam ledning. I vissa regioner och landsting har läkare sin anställning utan ortsangivelse och det är vanligt att resa fram och tillbaka mellan orter och byggnader, till och med under samma dag. En annan aspekt av den pågående koncentrationen av verksamheter olika delar av samma sjukhus är att sjukvården styckas upp så att patienter som behöver flera insatser, exempelvis både medicinska och kirurgiska, måste transporteras runt mellan olika orter. Helhetssynen på patientens vård går förlorad och patientsäkerheten riskerar att försämras till följd av detta. Det finns ofta starka opinioner från lokalbefolkning och sjukhusanställda för att behålla de små sjukhusen. I många fall har det lett till att sjukhus fått vara kvar men stegvis förlorat delar av verksamheten. Situationen kan här skilja sig starkt mellan storstadsregioner och glesbygd. Ett exempel är Södertälje sjukhus i Stockholmsregionen som var på väg att förlora förlossningsverksamheten. Den blev kvar efter starka protester och i dag är det stor brist på förlossningsplatser i hela länet och inte längre något tal om nedläggning. I avfolkningsbygder är det snarare så att både orten och dess sjukhus långsamt tynar bort. Sammanslagningsprocesserna har både initierats av en ambition att spara pengar och även att bryta upp gamla strukturer. Exempelvis fattades ett snabbt beslut om fusion av Karolinska sjukhuset när kraftiga budgetunderskott väntade i landstinget. Fusionerna har dock visat sig dyra både i form av kompetenstapp och nedsatt sjukvårdsproduktion samt att gigantiska administrativa överbyggnader tillkommit. Storsjukhusen ökar också avståndet mellan dem som arbetar «på golvet» och ledning och inte minst till stödjande funktioner som löneadministration och IT-support, vilket skapat merarbete. IT-systemen har inte alltid förändrats i takt med organisationen. Även inom samma region eller storsjukhus kan det finnas flera olika system som hindrar att information förs över mellan enheter. Flera av de stora sjukhussammanslagningarna i Sverige har genomförts genom snabba politiska beslut. Det fackliga inflytandet har varit litet och protesterna starka. Förslagen om ny struktur kommer ofta från administratörer och politiker utan förankring i läkarprofessionen. Detta kan då leda till att väl fungerande verksamheter slås sönder och flyttas ut till orter som saknar förutsättningar för uppdraget. Ett exempel är den planerade koncentrationen av ögonsjukvården i Skåne till det lilla Landskrona sjukhus, vilket dock stoppats genom fackliga protester. •
RkJQdWJsaXNoZXIy MTQ3Mzgy